Tiden går så fort.....
MÅNDAG 1 FEBRUARI 2010
Om 14 dagar är det exakt 1år sedan som jag testade positivt med Wilgot och Louise.... ingen förutom Micke och Maria visste att vi hade gjort ett syskonförsök, vi hade fått för oss att inte berätta före vecka 12..... Min testdag va egentligen en vecka senare men som vanligt kunde jag inte hålla mej. Jag började att "tjuvtesta" redan tre dagar efter äggåterförandet men då testade jag naturligtvis negativt.... Nu så här i efterhand fattar jag ju att det skulle vara omöjligt att få ett riktigt svar redan då. Men den 16 Februari 2009 testade jag alltså positivt... Max jobbade och hade en körning till Umeå, jag ville inte berätta för honom på telefon så jag väntade tills jag skulle hämta honom 3 på natten. Jag hade köpt ett test där det stod "GRAVID" och klistrat fast det på en lapp där jag skrev att han skulle bli pappa igen och Maja skulle bli storasyster. Jag ville skrika ut till allt och alla att jag va gravid igen, varje gång jag pratade med Max på telefon va jag på väg att sjunga ut den glada nyheten. Efter någon timma va jag tvungen att berätta för någon så jag ringde min barnmorska Gunilla. Hon blev så glad och jag fick mina första tider till henne. Timmarna fortsatta sakta framåt och så äntligen va det dags att åka för att hämta Max. När han satt sej i bilen gav jag han lappen.... tårarna rann på oss båda och vi satt en bra stund och höll om varandra. En underbar men samtidigt väldigt jobbig resa hade nu börjat....
Då trodde jag att det skulle bli en "lätt" graviditet, i allafall fram till vecka 36 då Maja dog. Men oj vad fel jag hade.... jag började nog oroa mej så fort jag sett pluset... haha. Innan jag testade positivt sa både jag och Max att om det skulle bli missfall så vore det inte så farligt... vi menade på att då hade barnet ändå inte blivit lika perfekt som Maja. Vi trodde också att tiden skulle gå så fort, nu hade vi ju varit med om detta för bara några månader sedan.....
Allt vi trodde eller tyckte innan graviditeten ändrades väldigt fort, vi va livrädd för att få missfall.. även om vi inte vågade känna glädje så ville vi för allt i världen inte missta Majas syskon.... då visste vi inte att det va två små hjärtan som slog.
Det tog tid för mej att acceptera och älska dessa små liv, det va otroligt jobbigt för alla man pratade med va ju lycklig för våran skull.... jag fick bara dåligt samvete... Jag va så rädd att Maja skulle tro att vi försökte ersätta henne.... men i mitten på graviditeten älskade jag våra kärlekar så enormt mycket.
Då trodde jag att det skulle bli en "lätt" graviditet, i allafall fram till vecka 36 då Maja dog. Men oj vad fel jag hade.... jag började nog oroa mej så fort jag sett pluset... haha. Innan jag testade positivt sa både jag och Max att om det skulle bli missfall så vore det inte så farligt... vi menade på att då hade barnet ändå inte blivit lika perfekt som Maja. Vi trodde också att tiden skulle gå så fort, nu hade vi ju varit med om detta för bara några månader sedan.....
Allt vi trodde eller tyckte innan graviditeten ändrades väldigt fort, vi va livrädd för att få missfall.. även om vi inte vågade känna glädje så ville vi för allt i världen inte missta Majas syskon.... då visste vi inte att det va två små hjärtan som slog.
Det tog tid för mej att acceptera och älska dessa små liv, det va otroligt jobbigt för alla man pratade med va ju lycklig för våran skull.... jag fick bara dåligt samvete... Jag va så rädd att Maja skulle tro att vi försökte ersätta henne.... men i mitten på graviditeten älskade jag våra kärlekar så enormt mycket.
Maja kommer alltid att vara våran förstfödda dotter och jag är så otroligt stolt som har henne.... hon är våran alldeles egna lilla skyddsängel...
Kommentarer
Trackback
